Bloggposter

#DammenBister #SvenskfinlandToo. Feminister i strid mot väderkvarnarna

Det har gått ungefär en och en halv månad sedan jag publiserade min text ”#MeToo Utnyttja inte min berättelse”. Jag skrev om min egen upplevelse, men jag fokuserade främst på hur det stora antalet delninga av #MeToo användes av ideologer och media som tillförlitlig siffra för att se omfattningen av sexuellt våld. Jag skrev min text i skenet av vad jag sett hända i Hollywood och hur hashtaggen hade behandlats här.

#MeToo fick inte så stort fotfäste i Finland som i Sverige, vilket ansågs vara ett problem av den feministiska tidskriften Astras chefredaktör Nina Nyman och författare Johanna Holmström med flera. Johanna Holmström skrev i en kolum i Östnyland 21.11.2017 om att det varit så tyst i Finland angående det här. Nina Nyman saknade en naturlig reaktion, så hon skapade den. En hemlig grupp på Facebook började samla in anonyma berättelser om sexuella trakasserier. Snart blev #svenskfinlandtoo och #dammenbrister ett faktum. Dessa berättelser offentliggjordes 29.11.2017 och nu rasar artiklarna i HBL om hur dammen brister.

I min text ”#MeToo Utnyttja inte min berättelse” skrev jag om hur människors goda vilja kommer att utnyttjas av ideologer. Mina farhågor har nu bekräftats på hemmaplan. Susanna Ginman skriver i HBL 29.11.2017 om att de som inte tror på att det förekommer sexuella trakasserier i Svenskfinland borde läsa de mer än 6000 berättelser som publiserats. Jag finner det ironiskt att Svenskfinlands största tidning har publicerat artiklar för att ge spridning åt kampanjen för att sedan upplysa Svenskfinland om hur fasligt det är med så mycket sexuella trakasserier. En fråga som ännu inte har ställts är hur människor fick veta om den hemliga gruppen på Facebook där man kunde skriva om sina upplevelser av sexuella trakasserier och vad HBLs faktiska roll varit i att ge kampanjen spridning? Sofia Holmlund skrev en artikeln i HBL 23.11.2017 om den hemliga gruppen, vilket gav upphov till en svidande kritik mot tidningen. Det ryktades i kommentarerna under artikeln att vissa av HBLs anställda skulle vara med i gruppen, men det är ingenting som bekräftats. I vilket fall som helst så fick allt fler veta om den hemliga gruppen.

Enligt mig är det uppenbart att man försöker få ett artificellt stöd för en förutfattade mening om sexuella trakasserier. Med artificiellt menar jag att Astra och andra ideologer kände att de måste skapa ett stöd för #MeToo i Finland och Svenskfinland eftersom de inte gick med i trenden naturligt som i USA. Man ville ha ett uppror mot sexuella trakasserier även här efter att ha sett den feministiska framgången av #MeToo utomlands och ville vara med.

Ett stort problem med kampanjen är att man samlat in berättelser utan att dra en klar gräns för vad man anser att är sexuella trakasserier. Många berättelser handlar om vitsar, långa blickar och oanständiga förslag som inte klassas som sexuella trakasserier i lagens mening och skall därför inte behandlas som det. En följd av att kampanjen tagit emot berättelser så okritiskt gör att all manlig kontakt med kvinnor ”som inte känns bra” blir kategoriserat som sexuella trakasserier och det har resulterat i stora siffror i #dammenbrister-kampanjen. Siffrorna blir ännu högre eftersom berättelser om grövre brott som våldtäkt och pedofili också finns med. Ett ytterligare problem i relation till bland annat pedofili är att de antas bero på samma sak som sexuella trakasserier vilket jag återkommer till.

Nu skriker man om hur antalet berättelser vittnar om patrarkatets förtryck av kvinnor och hur hegemonisk maskulinitet förklarar det här manliga beteendet. Man ser resultatet av hur skolflickor fått ta del av feminism via media så att de uppfattar pojkarnas pubetala prat om sex som sexuella trakasserier. ”Flickor talar ju inte om sex” , men ändå tänker jag på hur jag och mina tjejkompisar talade om sex under skoltiden och var och varannan flickas favoritserie var ”Sex and the City”. Jag hör nu i bakhuvudet det invanda motargumentet om hur det inte är samma sak när kvinnor gör eftersom det handlar om makt och berättelserna i kampanjen visar hur män har makt över kvinnor. Det här påminner mig om hur feministiska aktivister i USA använder sig av uttrycket ”one in five” eller ”one in four”. Det syfter på en rapport av AAU Campus Climate Survey On Sexual Assault And Sexual Misconduct. Det är en survey som gjordes bland kvinnliga collagestuderanden på 25 olika collage i USA. Deltagandet var väldigt lågt då endast 20% av alla som tillbads att delta deltog. I surveyn frågades det inte rakt ut ifall man blivit våldtagen. Istället frågades det om man upplevt olika typer av ofrivillig sexuell kontakt så som tvingad penetrering, kyssar och ofrivillig beröring utanpå kläderna samt om man blivit tvingad till olika typer av sexuella handlingar så som oralsex eller att man utnyttjats då man befunnit sig i ett tillstånd där man inte kunnat ge samtycke. De ansvariga för surveyn säger i sin rapport att resultaten inte skall användas utanför sitt sammanhang och att den inte kan säga mer säkerhet hur många kvinnor som blir våldtagna på campus. Trots det så har resultatet tolkats av feminister som att var femte eller var fjärde kvinna blir våldtagna under sin tid på universitetet och argummenterar för att det råder en våldtäktskultur på campusar i USA. Man kan påpeka att #dammenbrister-kampanjen inte är en survey, men likheten med hur feminister, makthavare och medierna behandlade ”one in five” är slående. Antalet berättelser tolkas som att det råder ett massivt behov av att ta krafftag mot sexuellt våld eller rättare sagt krafttag mot en ideologisk tolkning av sexuellt våld som orsakat av specifika faktorer. Förstavågsfeminismen hade rösträtten som sin hjärtefråga. Andravågsfeminismen kämpade för kvinnans sexuella frigörelse och rätt till abort. Tredjevågsfeminismen har så kallade strukturella problem som sin hjärtefråga där MeToo varit ett framgångsrika projekt.

Berättelsern i kampanjen #dammenbrister berör allt mellan parafilier, blickar, tafsande, fetisher och våldtäkt, men de presenteras som sexuella trakasserier. Susanna Ginman definierade i HBL 18.10.2017 sexuella trakasserier på följande sätt: Trakasserier kan vara allt mellan plumpa vitsar, långa blickar, tafsande och våldtäkter. Jag ifrågasatte hennes definition i min förra text (#MeToo Utnyttja inte min berättelse) med att skriva min egen MeToo-berättelse och undrade då om den är jämförbar med de här ”plumpa vitsarna” och ”långa blickarna”. Jag blev sexuellt utnyttjad, jag blev våldtagen otaliga gånger av en och samma man. Det skall behandlas likvärdigt med en komplimang man inte ville ha eller att någon tittar på en två sekunder längre än vad man själv anser är lämpligt just då. Därför frågar jag mig nu varför berättelser som min inte tas på allvar. Det är lika lätt varje gång att ge sig själv svaret på varför feminister och deras hejarklack inte lyssnar på kvinnor som berättar om sina upplevelser på ett nyanserat sätt. En metoo-berättelse är endast värd någonting för dessa människor om den enbart återger en händelse eller om berättaren gör en feministisk tolkning av vad som är orsaken till händelsen. Hjärnan förmedlar ett motargument av feminister att de inte påstår att det skulle vara frågan om alla män. De kanske inte säger det rakt ut, men det är vad man säger om man argumenterar för att anledningen till att män begår sexualbrott är för att de är män eftersom en majoritet av de som gör sig skyldiga till sexualbrott är män. Man menar att det är strukturerna och männens socialisering som är orsaken. Mannen socialiseras in i och internaliserar en mansroll som i praktiken gör honom till en förtryckare som sexuellt förnedrar kvinnor. Alla män internaliserar den här mansrollen. Det blir självevident att man menar alla män eftersom även män som inte förgriper sig på kvinnor besitter samma mansroll. Den tar sig nödvändigtvis inte uttryck i sexuellt våld mot kvinnor utan i form av att förtrycka svaga.

Felet är inte att dessa berättelser samlas in och publiseras offentligt. Tvärtom är det bra att tala om sexuellt våld. Jag är övertygad om att majoriteten av de som deltagit i kampanjen med sina berättelser har utsatts för vad de skriver om, men inte nödvändigtvis vet hur deras berättelser används eller håller med om slutsatserna som drar av kampanjen. Det handlar inte om sopa problemet gällande sexuella trakasserier på arbetsplatsen, i skolor och i privatlivet under mattan. Det handlar om att antalet berättelser i kampanjen används av Astra och likasinnade för att vinna mark för sin ideologi, inte för att hjälpa offer för sexuellt våld. Man vill ha ett stöd för MeToo i Finland och Svenskfinland för att kunna stöda sin förutfattade mening om att män har en hegemonisk maskulinitet som gör att de förgriper sig sexuellt på kvinnor. Jag anser att det är en stor skam att de här berättelserna används för att starta ett media-drev istället för att anmälas till polis. Då skulle de behandlas av rättsväsendet för att ge faktiska offer en upprättelse. Det skulle ge mer insikt i problemet och dess omfattning. Ett svagt motargument hörs åter i fjäran om att det handlar om att synliggöra mörkertalet. Jag ställer då motfrågan om vilket mörkertal de här berättelserna representerar och varför man inte startade en kampanj för att de här berättelserna skulle anmälas till polis? Svaret är att en sådan kampanj inte är matnyttig för Astra, media eller aktivister eftersom den inte ger ett stöd för tolkningen om att orsaken är den internaliserade mansrollen.

Enligt mig är det oansvarigt och missvisande att man behandlat sexuella trakasserier så brett som att inkludera allt mellan blickar, våldtäkt och parafilier. Det är omöjligt att få tillförlitliga siffror på omfattningen av sexuella trakasserier utgående ifrån antalet berättelserna. Det är i sin tur nästan ännu mer oansvarigt att utgå ifrån att alla de saker som jag nämnt orsakas av patriarkatet och den giftiga maskuliniteten. Lösningen som presenteras av aktivisterna är att bryta ner patriakatet och befria männen från deras mansroll. Det här är enbart ett bevis på att feminister och makthavare anser att en riktig lösningen på problemet med sexuella trakasserier är irrelevant om man göra ideologisk vinning. Felet är inte att berättelser om sexuella trakasserier och sexuella övergrepp kommer fram utan felet är hur aktivister tolkar dem, vad de anser att är orsaken och vad de anser att är lösningen på problemet.

Sofia Rappe
Publicerad 01.12.2017 kl. 01:20

#NoHateSE Rätten att hata

Mina tankar om näthat

 

Det är väldigt svårt för mig att ta ställning till näthat. Begreppet ”näthat” har inte en definition och de försök som gjorts för att definiera det har inte lyckats. Diskussionen blir därför mycket svår eftersom det inte går att avgränsa sig och ingen är helt säker vad näthat är eller hur andra förstår det. Om jag har förstått det rätt så kan näthat egentligen betyda allt från konstruktiv kritik, icke konstruktiv kritik, direkta nedsättande kommentarer, personförföljelse, kränkningar och hot. Enligt mig är det inte en bra definition eftersom det inkluderar så många element som inte är hat, men vissa anser att det är dags att reglera nätet i takt med att ”näthatet” växter. Man för en kamp om vad som skall vara tillåtet respektive inte tillåtet att säga. Företag som Youtube och Facebook har rätt att själva diktera vilka regler de vill ha för sina plattformar, men kort sagt kan man säga att näthatets främsta motståndare definierar näthat som ”allt negativt”.

 

Enligt mig så har varje människa full rätt att hata. Eftersom människan har åsikts- och yttrandefrihet så har hen även rätt att hata. Rätten att hata träder inte över någon annans rättigheter. Vad man än har för åsikt om det här ämnet så det inte en rättighet att blir exklusivt omtyckt av sin omgivning. Hat är en känsla precis som sorg, kärlek eller ensamhet. Ett krafttag mot näthat skulle också innebära egentligen att man vill reglera vad folk känner, tänker och yttrar. Om nu hat är en känsla så hur kan man kriminalisera den? Hur kan man veta vad en annan människa känner? Hur kan man veta om det är hens hat som får hen att skriva elaka kommentarer? Dessa frågor är mycket centrala i diskussionen om näthat. Själv anser jag att hat i sig inte kan kränka någons rättigheter. Ärekränkningar, hot och uppmanande till våld kränker rättigheter eftersom de skadar andra människor. Därför definieras de också som kriminella handlingar. Som jag tidigare nämnt är hat en känsla och inte en handling.

 

Med det här sagt så blir diskussionen om och begreppet ”näthat” ännu svårare att försöka få klarhet i. Även om begreppet skulle ha en fastslagen och allmänt accepterad definition så hur ska man vet vad som drivs av hat? Elaka kommentarer kan lika väl vara motiverade av dålig självkänsla, ett försök till att skapa debatt eller ett dåligt sätt att uttrycka en åsikt. Med andra ord en mängd olika känslor, åsikter och ord som vissa vill kriminalisera, men ingen vet med säkerhet vilka dessa är och ingen verkar ha tänkt på hur man faktiskt skall kunna fälla människor om dessa uttalanden blir definierade som brott. Skall man fällas för en subjektiv känsla som inte kränker människovärdet? Kampen mot näthat verkar innebära att man vill omdefiniera ärekränkning, sätta ytterligare gränser för yttrandefriheten och se till att vissa åsikter inte yttras. Det blir en fråga om yttrandefrihetens vara eller icke vara.

Ärekränkning, hot och uppmanande till våldshandlingar är de främsta begränsarna som finns för yttrandefriheten. Hat, i sig, inte är straffbart, men det är en straffskärpningsgrund. Ett brott, som ärekränkning, hot eller uppmanande till våldshandlingar kan vara motiverade av hat. Om det kan fastställas att en person begått en brott där motivet varit att hen hatar sitt offer på grund av något visst attribut kan det anses vara ett hatbrott. Enligt strafflagen 6 kap 5§ 4 punkten så kan hat vara ett motiv för ett brott om man kan fastställa att brottet utförts på grund av offrets ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån ett annat som är jämförbart med dessa. Allt fler blir anmälda för hatbrott, men få har dömds för det. Enligt mig beror det på att hat är en känsla och att det är otroligt svårt att fastställa att förövaren känner hat inför sitt offer utan ett erkännande att motivet för brottet är hat. Som ett fiktivt exempel säger vi att A misshandlar H utanför en krog. De har ingen relation sedan tidigare och har inga gemensamma kontakter. Då fallet tas upp i rätten menar H att A misshandlat H på grund av att H är homosexuell. A hävdar att hen inte känt till Hs sexuella läggning då misshandeln ägde rum. Då är det mycket svårt att hitta bevis för att misshandeln var motiverad av hat.

 

Hat är inte olagligt i sig, men det är olagligt att hota någon. Enligt mig skall hot tas på fullaste allvar eftersom det verkligen är menat att skada någon. Enligt strafflagens 25 kap 7§ så gör sig en människa skyldig till olaga hot om någon med vapen eller på annat sätt hotar någon med brott där motivet är att väcka rädsla för personliga eller annans säkerhet eller försätta egendom är i allvarlig fara. En kommentar som lyder: ”du är en hora som borde gruppvåldtas och dödas” är inte ett hot om våld. Enligt mig är syftet med en sådan kommentar att man vill väcka ett starkt obehag hos mottagaren. Det är ändå inte ett hot. En människa har rätten att inte utsättas för hot, men kommentaren ger inte uttryck för att avsändaren ämnar utföra våld mot mottagaren och uppmanar inte heller någon annan att göra det. Kommentaren anspelar på våldshandlingar, men de är inte riktade mot någon och pekar inte heller ut vem som ämnar utföra det här våldet. En kommentar som lyder: ”du är en hora och jag skall våldta dig och döda dig tillsammans med mina kompisar ” är ett hot. Avsändaren ger till känna att hen ämnar utföra våldshandlingar mot mottagaren. Det är en annan sak om dessa kommentarer eller yttranden mot och om vissa personer upprepas av samma person och går över den lagliga gränsen. Enligt Strafflagen 24 kap 9§ så gör en person sig skyldig till ärekränkning när hen sprider oriktiga uppgifter eller antydningar om en annan person med avsikt att utsätta den kränkte för lidande, skada eller missaktning eller som på annat sätt är avsätt att förnedra någon. Det gäller däremot inte kritik mot vissa företeelser inom offentligheten som vetenskap, politik, offentlig tjänst eller konst inom gränsen för vad som kan anses vara godtagbart. Information som lämnas för allmänhetens bästa är inte ärekränkning så länge det inte kränker personers rättigheter eller överskrider vad som anses godtagbart. Enligt Strafflagen 24 kap 10§ så är grov ärekränkning då någonting som avses i Strafflagen 24 kap 9§ 1mom. Orsakar stort lidande eller särskilt stor skada för en person och brottet i sin helhet bedöms som grovt. Lagen anser att konstruktiv kritik inte är ärekränkning. En person kan inte ställas inför rätta för att kommentera på en blogg att skribenten är en ”en hora som borde gruppvåldtas och dödas” eftersom det inte är olagligt. Enligt mig så skall man inte kunna dömas för i framtiden heller. Hur kränkande det än är så går det inom yttrandefrihetens ramar eftersom man har rätt att yttra sig, men människan har inte en rättighet att inte kan bli kränkt. Även om det finns lagar som förbjuder ärekränkning så är det att någon har för avsikt att skada en person genom att framföra lögner eller annan information som negativt påverkar den personens relation till andra människor. Man har en vilja att skada och det är vanligen välmotiverat och övervägt än att skriva spontant att någon är ful. Ett exempel på faktisk ärekränkning vore att påstå att ens ex-partner våldtagit en i hopp om att ex-partnern skall mista sitt arbete.

 

De som förespråkar krafttag mot näthat så verkar också förespråkar en lagändring om ärekränkning. Den juridiska processen för att verkställa det så en sak för sig, men att ändra lagens definition på ärekränkning så berör yttrandefriheten. Alla lagar står i relation till varandra. Yttrandefriheten faller inom grundlagen vilket är den lag som har mest juridisk tyngd och som står högst i rättskällehierarkin. Oavsett hur svårt det kan vara att acceptera så måste man finna sig i att alla människor inte kommer ha samma åsikter eller uppskatta samma saker som man själv och många kommer att tala om det för en. Lagen tar inte ställning till vad en enskild individ känner när hen blir kallad ful av x antal individer oberoende av varandra. Det är viktigt att komma ihåg att varje rättsfall behandlas enskilt. Det går inte att anmäla ”alla negativa kommentarer” som en enda händelse utan varje kommentar från en viss person måste behandlas var för sig.

 

Nu när jag redogjort för mina tankar angående ”näthat” med allt vad det innebär så vill jag särskilt behandla ett visst argument som kommer upp i debatten. Vanligen lyfts kvinnors utsatthet fram som det främsta argumentet för att reglera nätet. Man hävdar att kvinnor är mest utsatta för hat och löper mest risk för att bli utsatta för påhopp av olika slag. En del hävdar att det främst är män som gör det för att de hatar kvinnor. Jag tar här inte ställning till vem som främst ligger bakom och vem som främst utsätts för ”näthat” eftersom den frågan förtjänar sin egen text. Däremot så ifrågasätter jag starkt att man förespråkar ett krafttag mot någonting på grund av att man anser att kvinnor behöver ett extra stöd eller snarare skydd när de vistas online. I en insändare i HBL 18.9.2017 så menar Ann Junger-Nordgren (ordf. svenska kvinnoförbundet) och Eva Biaudet (riksdagsledamot SFP) att Finland borde skriva in i lag att hat på grund av könstillhörighet också bör vara en straffskärpningsgrund för ett brott. Enligt dem så skulle det stärka kvinnors rättsskydd. Junger-Nordgren och Biaudet stöder sig på en rapport från NIKK (Nordisk information och kunskap om kön) ”Hat och hot på nätet. En kartläggning av den rättsliga regleringen i Norden från ett jämställdhetsperspektiv”. Jag går inte in på rapporten som helhet, utan lyfter enbart upp det som är nödvändigt för att bemöta Junger-Nordgrens och Biaudets synpunkter.

Jag vill ändå säga att jag anser att NIKKs rapport inte är vetenskapligt objektiv och är skriven utgående ifrån en förutfattad mening om ämnet där man försöker övertyga läsaren om att det är rätt. Rapporten hävdar att eftersom kränkningar på nätet är en ny form av brottslighet så finns det inte ett riktigt rättsskydd för kvinnor. Traditionella former av brott anser man att främst har riktats mot män och på så vis har myndigheterna välfungerande metoder för att ta krafttag mot de kriminella. Jag håller med om att nätet är en relativt ny företeelse som lagstiftningen och rättsväsendet inte riktigt fått grepp om samt att de alla gånger inte vetat vad man skall göra. Trots det anser jag inte att det utgöra en form av ny brottslighet. Nätet har snarare blivit ett stort verktyg som gjort det möjlig för kriminella och illvilliga att begå samma typer av brott, men på ett annat, i vissa fall lättare och ett rentav grymmare sätt. Även kriminella följer med samhällsutvecklingen för att komma på nya effektivare sätt att begå brott. Däremot så har nätet även gjort att människor är mycket mer medvetna om hur grym världen är och hur lätt det är att bli utsatt. Junger-Nordgrens och Biaudets tankar om att införande av hat mot någons kön som en straffskärpningsgrund skulle ge ett större rättsskydd håller jag inte med om. Med bakgrund av vad jag skrivit om straffskärpningsgrunderna i denna text så kvarstår samma problematik som innan. Hur vet man att handlingen är motiverad av hat? Man måste vara inne på en rättsprocess och har kunnat fastställa att den åtalade är skyldig till ett brott och målsägande kanske menar att den skyldige bör få ett strängare straff på grund av att brottet kan anses vara ett hatbrott. Varken kvinnor eller män kommer åtnjuta ett strakare rättsskydd om ”hat mot någon på grund av könstillhörighet” uttryckligen skall införas som en straffskärpningsgrund. Enligt strafflagen 6 kap 5§ 4 punkten så är hat ett motiv för ett brott om man kan fastställa att brottet utförts på grund av offrets ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån ett annat som är jämförbart med dessa. Enligt mig så kan man, utgående ifrån vad lagparagrafen räknar upp och andra lagar som Diskrimineringslag och Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män, för att nämna några, att kön kan inkluderas i ”jämförbart med dessa”. Om en person ger uttryck för att hen utfört en kriminell handling på grund av offrets könstillhörighet så anser jag att man rent juridiskt kunde anses vara ett hatbrott. Därför anser jag att det inte finns ett behov av en lagändring då det i praktiken inte skulle medföra någon förbättring för någon individs eller grupps rättsskydd. Lagen är könsneutral och alla människor är lika inför lagen, vilket även väcker frågan om vilka motiv som Junger-Nordgrens och Biaudet har för att vilja ändra lagen så att det, enligt dem, bli tryggare för kvinnor att vistas på nätet. Även om jag inte är säker så uppfattar jag det som att de utgår ifrån att det främst är män som kränker kvinnor över nätet. Jag tar, som sagt, inte ställning till vem som hatar och kränker vem, men att förespråka en lagändring baserad på en så vinklad rapport och en så starkt förutfattad mening om ett fenomen anser jag vara oansvarigt. Det är inget fel med att ha en ideologisk övertygelse eller att brinna för vissa specifika frågor, men att inte kontrollera källor eller bedöma samhällsnyttan samt innebörden av de lagförslag man ger är inte ett hållbart sätt att förändra samhället.

 

Så länge det inte går att säga vad som faktiskt är ”näthat” så kan man inte heller ta något krafttag mot det. Det är mycket individuellt vad en människa känner sig kränkt av. Därför är även diskussionen väldigt absurd enligt mig just för att vem som helst kan bli eller påstå sig bli kränkt av precis vad som helst. För att inte tala om hur många människor som skulle anklagas för att hata eller för kränkningar enbart för att de ifrågasatt någon. Det enda sättet att fastställa om någonting är motiverat av hat är då man faktiskt kommit in på en rättsprocess där man också enbart kan ta ställning till ett enskilt fall. Junger-Nordgrens och Biaudets tankar om näthat ger inte heller någon lösning på detta väldigt abstrakta problem. Inte enbart för att det i praktiken inte skulle göra någon skillnad utan också på grund av att lagen inte skall utformas för att skydda enbart vissa grupper utan alla människor.

 

Med ovanstående som bakgrund så anser jag att ”näthat” och viljan att förbjuda icke-konstruktiv och även konstruktiv kritik i vissa fall säger mer om förespråkarna själva för nätreglering än om motparten. Jag tolkar det som att man är en otroligt osäker person om man inte kan hantera att andra människor har andra åsikter än man själv. Det hela är som att man vill springa till läraren och berätta att man blivit kallat ett dumhuvud. Skillnaden här är att man nu vill att staten skall gå in och skyddar en från andra människors åsikter. Om man förbjuder icke-konstruktiva och direkt dumma kommentarer kränker man yttrandefriheten. Det är inte brottsligt att hata någon och varje människa har rätt till sina känslor. Ärekränkning och hot är brottsligt och har alltid funnits. Det finns redan lagar som ger individen det rättsskydd hen behöver om hen utsätts för brott på nätet precis som i det fysiska livet. Det är samma brottslighet som i praktiken flyttat in på skärmen i takt med hur mycket människor använder nätet. Rättsstatens principer med dess lagar skall respekteras och straff skall utkrävas då en individs rättigheter kränks, men en individ som respekterar lagen skall inte ställas till svars för sina känslor, sina tankar eller sina åsikter. Vi skall värna om människors bästa och det gör vi genom att värna om yttrandefriheten som är den viktigaste rättigheten en människa har.

Sofia
Publicerad 01.11.2017 kl. 12:00

#MeToo Utnyttja inte min berättelse

Jag anser att det ursprungliga syftet är bra och tvivlar inte på att det finns människor i det här med goda avsikter, men jag vill också belysa en oroväckande sida av hur det här har behandlats.

 

Så långt det går så försöker jag hålla mitt personliga liv borta från politisk debatt. Jag undviker anekdotiskt evidens och vill gärna ha så mycket fakta som möjligt innan jag bildar mig en uppfattning om någonting. Oavsett om jag lyckats med det eller inte så känner jag att det nu är dags för mig att verkligen ta en fråga personligt.

Jag fick veta om #MeToo (jag också) för någon dag sedan. Jag läste skådespelerskan Alyssa Milanos twitter där hon uppmanade kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserade att besvara meddelandet. Hon inledde tweeeten med ”me too”. Ett gott syfte att skapa en diskussion om ett mycket viktigt ämne. Det blev en kampanj som uppmuntrar kvinnor att posta  #MeToo på sociala medier med syfte att uppmärksamma de sexuella övergrepp som de inte rapporterat. Det officiella syftet är att synliggöra mörkertalet och väcka diskussion om sexuellt våld. Jag anser att det är ett bra initiativ, men jag har skäl att hävda att det här utnyttjas i en ideologisk kamp.

Enligt mig utnyttjas kampanjen #MeToo av ideologer och partiska medier. De påstår att antalet delningar av #metoo är en tillförlitlig siffra för att visa att sexuellt våld är ett mycket stort problem. Siffrorna får stå som grund för deras slutsatser om att män utsätter kvinnor för sexuella trakasserier för att utöva makt och förtryck. Det använder man som en motivering när man förespråkar lagändringar angående sexualbrott.

I en artikel för svenska Yle 17.10.2017säger Suss Åhman, sakkunnig i sexuell hälsa, att #MeToo visar hur mycket trakasserier det faktiskt finns. Hur många delningar som gjorts är ingen tillförlitlig siffra om man verkligen vill veta hur många kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld. Det är omöjligt att veta med vilka motiv människor delat detta på sociala medier. Vissa delar för att de blivit utsatta för sexuella övergrepp, medan andra delar för att de känner sympati med de förstnämnda. En tredje delar för att de anser att sexuellt våld är en viktig fråga att uppmärksamma och andra för att de vill delta i kampen mot patriarkatet. Siffran säger endast att ett stort antal människor delat #MeToo. Åhman hävdar vidare i artikeln att ”- Det är ju inte en handfull män som gör det här – det handlar förmodligen om en klar majoritet av männen”. Vilken objektiv forskning, fri från ideologi, stöder det? Återigen menar man att statistiken ger svar på att anledningen till att män begår sexualbrott är för att de är män eftersom en majoritet av de som gör sig skyldiga till sexualbrott är män. Enligt Åhman lever vi i en kultur som tillåter det här beteendet. Tillåter det här manliga beteendet, rättare sagt. Jag är inte förvånad över att det är män som åter en gång får bära skulden. Alla män för att vara mer exakt, oskyldig som skyldig. Tidigare har ideologiska krafter och medier bestämt förnekat att de skulle talar om alla män i sådana här sammanhang. De menar att det är strukturerna och männens socialisering som är orsaken. Män socialiseras in i och internaliserar en könsroll som i praktiken gör honom till ett monster som underordnar, förtrycker och sexuellt förnedrar kvinnor. Nu kan de i alla fall säga rakt ut att de menar alla män eftersom alla män internaliserar den här mansrollen. Otaliga artiklar av olika människor kommer med förslag om hur man skall ändra lagen och aktivt arbeta för att ändra på män. Män skall socialiseras in i en ny roll och på så vis kan kvinnor var fria från sexuella kränkningar.

Man vill ändra lagen så att sexuella trakasserier skall inkludera allt ”som inte känns bra” och man vill exklusivt kriminalisera män som utför ”allt som inte känns bra” gentemot kvinnor. En lag mot sexuellt våld baserad på premissen att eftersom alla män ha en mansroll som göra att de trakasserar kvinnor med syfte att förtrycka kvinnor. Upplägget påminner mig om hur vissa religiösa grupper aktivt arbetat för att försöka bota homosexualitet. Ett exempel på det här är hur Frankrike vill nu förbjuda exklusivt män att vissla på kvinnor på gatan som en form av sexuella trakasserier. Det hela är ett resultat av skandalen om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins misstänkta sexuella övergrepp mot en rad kvinnliga skådespelare och #balancetonporc vars syfte var att avslöja sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Frankrikes jämställdhetsminister Marlene Schiappa menar att det är behövs en lagändring eftersom trakasserier på gatan inte är definierat i fransk lag. Schiappa hävdar hur viktigt det är genom att exemplifiera det med hur det finns situationer där män invaderar kvinnors privata sfär genom tala till dem några centimeter från deras ansikte, följer efter kvinnor i flera kvarter, eller ber om deras nummer 17 gånger. Enligt henne så är det lätt att skilja på trakasserier och när någon flirtar – att bli trakasserad känns skrämmande och otryggt. Jag känner inte till fransk lagstiftning så det uttalar jag mig inte om, men för mig ger alla förslag till lagändringar av det här slaget ett intryck av att förespråkarna inte förstår det juridiska språket. Lagen formuleras enligt minsta möjliga utrymme för tolkning och mycket av det man vill att skall klassas som sexuella trakasserier så är redan olagliga, men ingår i en annan brottskategori. Artikel efter artikel med ideologer, journalister, politiker och sakkunniga menar att sexuella trakasserier kan vara allt från skämt, oanständiga förslag, att be om ett telefonnummer, komplimanger eller något så enkelt som en blick till våldtäkt. Man skall bara tro på människor som hävdar att de blivit utsatta för någon form av sexuellt våld för att ”det känns så”. Det skall inte finnas krav på bevis. Det har gått från tanken på kvinnan som alltid ljuger till kvinnan som aldrig ljuger. Kvinnor är inte mer benägna till att ljuga än män. Människor är kapabla till att ljuga, de ljuger och de kan ljuga om allt. Om trakasserier, om varför de delar #MeToo, om män, om kvinnor. Ingen har en laglig rätt till automatiskt bli betrodd för rättsprocessen bygger på att kunna bevisa vad som påstås ha skett.  Lagen skyddar individens rätt till en rättvis rättegång om någon anser sig fått sina rättigheter kränkta eller anklagas för ett brott. Oavsett vem som utsätter vem för sexuellt våld och varför så skall förövaren ställas till svars för det. Ingen skall behöva ta ett kollektivt ansvar för vad andra som tillhör samma grupp gör. Ingen man eller kvinna skall behöva ta något ansvar för vad andra män eller kvinnor gör mot andra. Lagen utgår ifrån att den enskilda individen är ansvarig för sina handlingar. Om Finland fortsättningsvis skall anses vara en rättsstat så skall lagen hållas fri från godtyckliga definitioner och bedömningar där förövares och offers könstillhörighet får avgöra huruvida en handling är kriminell eller inte. Om Finland är en rättsstat så skall alla individer fortsättningsvis vara lika inför lagen och rätten till en rättvis rättegång där principen om att en människa är oskyldig tills hen är bevisad skyldig råder skall garanteras.

Under skrivandet av den här texter har jag frågat mig om det jag nu kommer nämna till näst är värt att ta med. Jag känner ändå att det är nödvändigt. Om inte annat så för att skapa ett riktigt samtal om anledningen till sexuellt våld där man respekterar allas människovärde. Susanna Ginman skriver i HBL 18.10.2017 att ” Trakasserier kan vara allt mellan plumpa vitsar, långa blickar, tafsanden och våldtäkter”. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag anser att ideologers definitioner på sexuella trakasserier och deras utnyttjande av  #MeToo-kampanjen är ett mycket stort trivialiserande av sexuella övergrepp och ett hån mot offren för sexuellt våld. 

Under ett halvår när jag var 18 och fyllde 19 år hade jag ett förhållande. Ja, jag var ung och oerfaren vad gällde ett kärleks- och sexualliv. Enligt mig så är de tre sista månaderna av det förhållandet en av de få gånger i mitt liv jag verkligen blivit kränkt. Under dessa tre månader var det endast fötterna som inte blivit ofrivilligt berörda.  Under dessa tre månader var det sällan som jag fick duscha ensam, klä på mig ifred eller ens klä av mig själv.  Under dessa tre månader blev jag slagen med en träslev på rumpan, tvingades ha samlag ett flertal gånger i veckan och fick sova naken.  Under dessa tre månader hade jag konstant urinvägsinfektion och det sved när jag kissade.  Under dessa tre månader drack jag mycket tranbärsjuice, använde mycket hellosansalva och åt p-piller för brinnande livet för att inte behöva föda hans barn.

Är ovanstående detsamma som ett dåligt skämt eller en lång blick? Jag vet vem den här personen är. Jag vet att han skiljer sig på ett fundamentalt sätt från alla andra män jag träffat före och efter händelsen. Han är monstret och inte mannen som berömmer mitt hår eller som frågar efter mitt telefonnummer. Och nej, mitt svar på nästa fråga är nej. Jag tillhör mörkertalet som man tror att #MeToo representera. De människor som använder #MeToo-kampanjen som medel i sin ideologiska kamp bryr sig inte det minsta om sexuella trakasserier, offer för sexuellt våld eller om att göra världen lite bättre. Det handlar enbart om att anklaga män för handlingar en majoritet av dem aldrig begått för att uppnå ideologisk och personlig vinning. Det handlar om att kränka mäns värde som människor och att beröva sexualbrottsoffer deras självrespekt när man använder deras berättelser som ett vapen för att kränka någon andra. Det handlar om att utnyttja människor som faktiskt tror på att #MeToo-kampanjen har ett gott syfte.

Sofia
Publicerad 19.10.2017 kl. 22:59

En våldtäktsanmälan automatiskt är sann

Jag läser ofta på bloggar, facebook och andra debattforum hur människor rasar över att domstolen "dömer" till den åtalades fördel. Det kommer vanligen upp då man talar om hur rättsväsendet och samhället ser på våldtäkt. En allmän lekmanna-teori är att det är anledningen till att många våldtäkter inte anmäls och få fällande våldtäktsdomar. Självklart påverkas alla av samhällets normer i olika grad. Våra lagar reflekterar vad som anses rätt och fel i ett samhälle men jag anser att ovanstående är mycket absurt och visar brist på kunskap om hur rättsväsendet fungerar. 

Innan man går in i hur en rättsprocess går till så bör man komma ihåg att lagen och rättsväsendet egentligen inte är rättvisa. Lagen respesenterar enbart det som vi som samhälle kommit överens om. Därför är även lagen i ständig förvandling.

Rättsprocessen basserar sig på att ett brottsoffer skall få någon form av upprättelse för sitt lidande. Det betyder ändå inte att hen automatiskt har rätt att bli betrodd. Alla har rätt att få sin sak prövad och bli tagen på allvar, men även en åtalad har ett rättsskydd. Rätten till en rättvis rättegång med hållbara bevis för domen som utfärdas gäller alla människor.

Ingen kan säga annat än att det är otroligt frustrerande att ett brottsoffer inte får sin gärningsman fälld i rätten. Alla vill tro på någon form av rättvisa och rättsväsendet erbjuder en människa att få upprättelse. Det är en kränkning mot rättsstaten om vi sätter människor i fängelse utan tillräkliga bevis. En domare är skyldig att döma friande ifall bevisningen inte räcker för en klart fällande dom. Man utgår ifrån att det är mer skadligt för en oskyldig person att få ett straff för ett brott hen inte begått än att låta en potentsiellt skyldig gå fri.

Det här sänder inte ut singaler till män att samhället accepterar våldtäkt. En våldtäktsförövare är fullt medveten om att hen inte får göra det här, men hen gör det i alla fall. Hen bryr sig helt enkelt inte.

Det enda man måste bära med sig från rättegångar där man behandlar våldtäkt är viktigen av att sprida infomation om hur man skall göra om man blir utsatt för detta brott. Sprida information om att genast skall gå till polis och dokumentera sina skador. Bevisningen är avgörande och samhälleliga normer är grunden för vår lagstiftning. Samhället fördömmer våldtäkt. En sak som försvårar fall av våldtäkt är att de flesta våldtäkter sker i förhållanden eller så har parterna någon relation sedan innan. En anmälan kan komma först efter att offret har lyckats ta sig ur förhållandet. Det kan ta länge, ibland flera år, innan en människa inser vad hen varit med om. Ju längre tid som gått desto svårare är det att bevisa någonting, ord står mot ord och det är även den vanligaste orsaken till att få våldtäktsanmälningar leder till åtal. En åklagare tar ingenting till rätten utan en bevisning som potentsiellt kan ge en fällande dom.

Det handlar om att kunna bevisa vad som har skett. Om bevisningen inte håller så kan ingen heller dömas. Ifall vi inte är nöja med det måste lagen ändras, men om man skall få fram vad som skett så måste vissa frågor ställas. Ingen säger att det kan vara lätt för ett våldtäktsoffer att berätta om hur hen blivit kränkt av en annan människa för domare, åklagare och den åtalade, men det är nödvändigt. Det är inte hållbart att utgå ifrån att en våldtäktsanmälan automatiskt är sann.

Att ett nej alltid är ett nej är självklart för de flesta människor. Här sitter det stora problemet. En våldtäktsförövare respekterar inte offrets vilja utan ser det enbart som ett medel för att uppnå sina egna begär. Hen respekterar inte rättsväsendet eftersom hen gör någonting mot lagen och inte bryr sig om att den här handlingen är fel. Därför är det extra viktigt att vara mån om lagens värde och litar på rättsväsendet samt dess principer. Få fällande våldtäktsdomar sänder inte en signal till förrövare att samhället accepterar deras beteende. Människor som påstår att rättsväsendet avstår eller bör avstå från principen "oskyldig tills bevisad skyldig" sänder en signal till brottsoffren att samhället kränker deras rätt till en riktigt upprättelse och den åtalades rätt till en rättvis rättegång.

Sofia
Publicerad 19.06.2017 kl. 19:49

Vilket våld är normaliserat?

Jag har under en lång tid tagit del av olika uttalanden och artiklar som menar att det inte talas om våld mot kvinnor. Att det på något vis finns en acceptans i samhället att det är ett marginellt problem att kvinnor utsätts för våldtäkt, kränkningar på nätet, utnyttjas etc. Ju längre bort från hemmets skyddande väggar man kommer så är det män som utsätts för våld. Då man är inom dessa skyddande väggarna så är våldet ganska jämt fördelat mellan könen. Jag minns många artiklar som skriver om hur våld mot kvinnor inte tas på allvar. Amnesty: Stort samhällsproblem att våld mot kvinnor ses som marginellt fenomen (HBL.26.1.2017) och Ju fler journalister som tystnar, desto starkare blir nättrollen (HBL 21.1.2017) är bara två exempel av de artiklar jag läst.
 

Dessa artiklar, med många andra, har fött en tanke hos mig. En tank om hur våld mot män ofta inte kommer fram. En tanke om hur jag inte kan se det vissa hävdar. Jag tar ett exempel ur mitt eget liv. Jag minns också någoting jag upplevde för snart tre år sedan. Det var en väninnas fördelsedag och jag träffade en av hennes vänner på hennes fest. Jag kom väldigt bra överens med den här mannen och vi inledde ett intressant samtal. Då klockan slagit tio begav vi oss ut för att festa mer. Under kvällen sade han till mig att jag var väldigt attraktiv och att han tyckte om att tala med mig. Jag tyckte bra om honom, men eftersom jag visste att han hade en sambo så höll jag mig på en tydlig vänskaplig nivå. Min vännina hade även sagt i ett skede att hans sambo misshandlar honom. Det bekräftade han på ett vis, men visade upp ett liknande syndrom som man brukar kalla ”batted wife syndrom”. Med andra ord att han tyckte att han förtjänade det, att han tyckte att han var en dålig pojkvän och även om han visste att det inte var hans fel så tyckte han att han var skyldig att hjälpa henne då hon hjälp honom tidigare. Jag kunde ju inte direk hjälp honom väldigt konkret, men försökte ju stötta så gott jag själv kunde. Vi inledde en riskabel vänskap eftersom hans sambo var dödligt svartsjuk. Jag märkte att han verkligen tyckte om mig, vilket han även sade flera gånger. Hans sambo var förståss ett problem. Ett spel av psykisk och fysisk misshandel. Hot, slag, kontroll etc. Jag fick en del sms av hans sambo med hot och andra anklagelser. Mannen och jag bröt vår kontakt ganska snart efter att hans sambo gått lös på mig. Det var för det bästa men jag ansåg det ändå vara otrolig jobbigt eftersom jag ville hjälpa honom.

Den här händelsen får mig att tänka på hur ensam han var. Han blev misshandlad i sitt förhållande, mådde otroligt dåligt, drack och behövde hjälp och så har han ingen som kan hjälpa honom. En polis kommer troligen lägga ner en anmälan ganska direkt eller säga ”klarar du inte av din egen brud”. Jourhem kommer bara säga att de är för kvinnor och inte har resurser att ta emot honom. Ifall den här kvinnan skulle bli åtalade kommer hon få ett lindrigt straff och knappast i form av besöksförbud. Han hade endast sina vänner, men vänner är inte proffesionella. Det är inte meningen att en människa i en sådan situation inte skall kunna vända sig till myndigheter. Han måste klara sig själv. Jag vet inte exakt vad som hänt med honom idag. Det enda jag kan hoppas på är att han har det bättre.

Män och kvinnor som får utstå våld i hemmet verkar visa samma typer av symptom. "Det är mitt eget fel, jag är skit, det har har ju inte alltid varit och är inte alltid så här." Det jag vill ändra på är samhällets inställning till brottsoffer, men jag vill också ändra synen på manliga brottsoffer. En artikel som tog upp detta varMännen är de tyska våldsoffren(HBL 22.9.2016).

Artikeln visar på tydliga siffror att män utsätts för mest våld då man ser på hela samhället. Av de som utsätts för våldsbrott generellt sett så är 60% män. Hela 30% av de som utsätts för våld i hemmet är män. Ju grövre våldsbrottet är desto större sannolikhet är det att offret är en man. För offer för grovt våld eller mordförsök i hemmet är könsfördelningen nära 50/50. ungefär 65% av de män som blir utsatta för fysiskt och psykiskt våld i hemmet berättar aldrig om det och främsta anledningen tycks vara just att man inte talar om män som offer. Antagligen så beror den låga rapporteringen av sexualbrott som män utsätts för också på att man inte talar om att män kan bli våldtagna, utsatta för sexuella trakasserier och liknande kränkningar.

Om en man slår en kvinna går de flesta emellan och försvarar kvinnan. Om en kvinna ger en man en örfil på stan så reagerar väldigt få. Mannen förväntas kunna ta vara på sig själv och ifall en kvinna slår honom så har han troligen förtjänat det. Kvinnor kan hota med våld och använda våld utan att det får särskilt stora konsekvenser. Kvinnors våld mot män tas inte på allvar eftersom det ännu finns en tanke om att män är starkre, kvinnor slåss inte och kvinnor håller ihop. "Kvinnor slå inte varandra". Samhället har anamat ett tankemönster om att kvinnor är i underläge och att deras våldsanvändning är en respons på någonting annat. Det kan utnyttjas.

Män har ingen bild av att de kan vara brottsoffer. Jag antar att det är en av de största anledningarna till deras tystnad. Det finns en otroligt stor skillnad mellan de flesta manliga brottsoffer och de som hävdar att de är offer. Det är att det inte finns någonting att vinna. En man som blir misshandlad, sexuellt trakaserad, våldtagen eller misshandlar av en kvinna är en mes. " Hur täcks han påstå att han, som man, blivit utsatt för detta och förminska det som kvinnor utsätts för? Ja, inte är han ju man om han inte tål lite! Ja, vad är det för man som inte vill ha sexuell kontakt med en kvinna, han är säkert homo." De offer som vinner någonting genom att vara offer är också de som gapar mest. Män vinner ingenting på att vara offer. Framför allt inte vita, heterosexuella män för de kan inte dra rasist- eller homofobkortet då de blir utsatta för våld, därav tystnaden. Man menar ofta att det finns ett stort mörkertal av kvinnor som blivit våldtagna, trakaerade, misshandlde etc och att det handlar om skam, samhällets ignorans och otillräcklighet. Jag är ändå övertygad om att mörkertalet av manliga brottsoffer är större i proportion till mängden män som utsätts för dessa typer av brott. Samhället har snarare en normaliserat våld mot män.

Sofia
Publicerad 05.06.2017 kl. 13:42

Debatt: kvinnor, arbetsmarknad och hemmet

Jag kommenterade på en artikeln hur HBL publicerad 26.5.207: Unken kvinnosyn upprör: Vakna, regeringen! Året är faktiskt 2017

Artikeln handlar om Svenska kvinnoförbundets och Svensk ungdoms ordförandens är upprörda över att regeringen, enligt dem, har en väldigt hemsk kvinnosyn och problemen för kvinnor på arbetsmakrnaden. Min kommentar på artikeln sammanfattar också min syn på det här.

 

"Det dystra budskapet för unga kvinnor är inte att den föräldraledighetsreform, för bland annats
föreslagits av SFP och Vänsterförbundet, gått om intet. Det är tvärtom en lättnadens suck i och med att den reform som föreslagits inte skulle ge någon möjlighet för någon att planera sitt familjeliv så som de finner bäst. Den hade enbart inskränkt människors frihet, vilket även är det som Sannfinländarna opponerat sig emot.

Det dystraste här är att man som ung kvinna konstant skall få höra av de som påstår sig representera
en politiskt hur dum man är. Som ung kvinna förstår jag tydligen inte att de val jag gör angående familj, utbildning, yrkesval etc. kommer att påverka min karriär och min pension. Hur skulle det vara att inse faktumet att kvinnor vill ha samma möjligheter och har samma möjligheter som män? Ett resultat av lika förutsättning är inte lika utfall. Ingen kvinna vill antas vara en idiot, få ett arbete pga kvotering och tas ifrån rätten att vara ”stereotypiskt kvinnlig” och göra saker som ”stereotypiskt” förknippas med kvinnor."

(läs gärna även "Ingen självklarhet att alla identifierar sig med feminism" )

Sofia Rappe
Publicerad 28.05.2017 kl. 19:23

Könets kultur får förklara beteendet

Min insändare i HBL 10.7.2016

Peter Al Fakir skriver i HBL 1.7.16 om hur män utövar makt över kvinnor genom att skicka penisbilder till dem. Han skriver att en del kvinnliga bloggare reagerar på bilderna genom att lägger ut och poängsätter dem för att hantera sitt obehag. Humoristiskt kanske men de facto hämndporr.

 

Jag och Al Fakir är överens om att ingen ska behöva få dick-pics ofrivilligt, men man måste göra skillnad på blottande, sexting och maktutövning. En blottare får sexuell njutning av förnedringen i att visa upp sig för någon. Blottaren frågar inte om lov eftersom poängen är att överraska.

 

Al Fakirs baserar sin text på tesen att dick-pics är ett beteende hos män där motivet är maktutövning och att beteendet primärt kan förklaras med att det ligger rotat i mannens psyke. Vilken vetenskaplig psykiatrisk kollegialforskning stöder det påståendet? Han lyfter fram dick-pic-skandalen med Anthony Weiner för att exemplifiera sin tes. Intressant att Al Fakir skrev i HBL 7.5.16 att skandaler om manliga politiker inte handlar om deras privatliv. Ilkka Kanerva och Matti Vanhanen blev ju mördade av media för just det.

 

Artikeln är en av många i finlandsvensk media som tydligt tar parti för många tredjevågsfeministiska värderingar. En text om kvinnans genitalier, bra bröstbilder och poängsättning av vaginor skulle aldrig tryckas. Kvinnor och sexuella samt etniska minoriteter behandlas nyanserat där verifierad fakta står till grund för att förklara deras beteende. Mäns beteende förklaras utgående ifrån ett ideologiskt perspektiv, det vill säga en feministisk strukturell tolkningsram. Brottslighet, främst sexualbrott, med en manliga förövare behandlas som att könets kultur är den främsta orsaken till det kriminella beteendet. Al Fakirs text har samma tendens att applicera beteendet på män som grupp. Dissidentfeministen Christina Hoff Sommers har länge talat om unga liberalers och medias tendens till att gå häxjakt på heterosexuella unga mäns sexualitet. Här finns yterligare argument för att hon har en poäng.

 

Efter min insändare HBL 6.2.16 om att manlig könsprofilering inte ifrågasätts har jag tappat förtroendet för hur HBL hanterar jämställdhetsfrågor. Det verkar ha blivit rumsrent att könsprofilera män i jämställdhetsdebatten. Som opinionsbildare borde media behandla frågor kritiskt och vetenskapligt. Inte fungera språkrör för vissa utvalda subjektiva, ideologiska tolkningar.

Sofia Rappe
Publicerad 11.07.2016 kl. 23:53

Mäns psykiska ohälsa viktigare än deras kultur HBL 26.2.2016

Gästbloggare: Niclas Bergström

Efter att ha läst igenom Astrid Råbergs insändare (HBL 17.2) där hon ger svar på tal till Sofia Rappe (HBL 7.2) är jag mera övertygad än någonsin att det är på tiden att de som medverkar i samhällsdebatten börjar vetenskapligt granska den verklighetsbild som flera av dagens radikalfeminister framför när de talar om könsförhållandena.

Råberg anser att de som medverkar i samhällsdebatten redan vid utgångsläget bör anamma den feministiska samhällssynen och patriarkatteorin: ett tolkningsperspektiv som utgår från premissen att män är uteslutande privilegierade och har internaliserat rollen som kvinnoförtryckare. Det strukturella problemet som Råberg lyfter fram är den patriarkala manskulturen.

Enligt Rappes normativa uttalande bör ingen grupp, oavsett ras eller kön, profileras som våldtäktsförövare så att det kriminella beteendet förklaras primärt utifrån ras eller könstillhörighet. Ett empiriskt hållbart påstående emedan varken kön eller ras framstår i en variabelanalys som särskilt bra förklarandevariabler när det gäller att förklara våld och kriminalitet i statistiken – det gör däremot individspecifika faktorer såsom social utstötthet och psykisk ohälsa. Undersöker vi sambandet mellan kön och våldtäkt, eller etnicitet och våldtäkt, under konstantförhållandet av dessa andra variabler, framstår både kön och etnicitet som mer accidentella karakteristiker hos förövaren.

I en väldigt förbryllande invändning mot Rappes insändare verkar Råberg medge att kön i sig inte förklarar varför män statistiskt sett våldtar mera. Hon övergår dock därefter omedelbart till att koppla det strukturella problemet till specifikt män – en logisk följd om man svalt premissen i patriarkatteorin. Implicit bollar Råberg här med hypotesen om en vedertagen våldtäktskultur bland män.

Problemet är dock att Råberg inte inser att den strukturella biten fortfarande ingår i själva operationaliseringen av variabeln kön – om där förekommer en kulturell skillnad bland män och kvinnor där män till sin kultur är mer benägna att våldta skulle ett dylikt starkare statistiskt samband till andra variabler inte förekomma. Det faktum att psykisk ohälsa är mera utbrett hos män utgör en viktigare aspekt av det strukturella problemet än männens kultur. Att försöka rätta till någon internaliserad mansroll tjänar därför inte till att ens delvis komma inpå själva problemet varför just flera män våldtar.

Niclas Bergström Studerande i religionsvetenskap, Åbo

Niclas Bergström
Publicerad 30.05.2016 kl. 13:00

Ingen självklarhet att alla identifierar sig med feminism

Stig Nygårds artikel i Vasabladet, som även pulicerats av HBL 10.5.16, handlar om att i skuggan av morsdagsfirandet finns en snedvriden kvinnosyn i vårt samhälle. Han menar att kvinnor och män sätts på olika nivåer då löner betalas ut, att feminismen uppfattas som manshat och arrogans samt att han frågar sig varför vi alla inte är feminister. Då jag läser hans text tänker jag på insändaren jag skrev (7.2.16 HBL) om feministisk retorik och än en gång måste jag ifrågasätta ovanstående ämnen.

 

Inkomstskillnader mellan kvinnor och män har blivit ett allt mer framträdande debattämne. I USA myntas uttrycket ”a woman gets paid 77 cents for every dollar a man earns”. Denna statistik jämför endast kön och löner inom samma branch. Då får man resultatet att män tjänar mer än kvinnor. Det första intrycket är att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, men den här okontrollerade statistiken förklarar inte varför vissa har mer eller mindre betalt och den ger en felaktig uppfattning om läget på arbetmarknaden.

 

Lika lön för lika utfört arbete är lagstadgadt i Finland. Enligt arbetsavtalslagens 2 kap 2§ är en arbetsgivare skyldig att behandla arbetstagaren opartiskt och ha lika arbetsförhållanden för alla sina anstälda enligt avtal om skillnader inte kan motiveras av objektiva skäl. Angående bestämmelser om likabehandling och förbud mot diskriminering hänvisar arbetsavtalslagen till diskrimineringslagen och lagen om jämstäldhet mellan kvinnor och män. Enligt diskrimineringslagens 3 kap 8§ har ingen rätt att bli diskriminerad på grund av ålder, etniskt ursprung, åsikt etc. eller någonting som gäller hens person. Det inkluderar även kön. Diskriminering är förbjuden oberoende av fakta och med diskriminering avses även vara trakaserier, vägran att göra nödvändiga anpassningar eller instuktioner eller befallningar att diskriminera. Enligt 6b§ i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män angående lönekartläggning skall det utredas att det inte förekommer ogrundade löneskillnader mellan män och kvinnor som utför lika eller likvärgt arbete för samma arbetsgivare. Ifall det förekommer löneskillnader skall arbetsgivaren utreda orsakerna till detta. Ifall det inte föreligger godtagbara orsaker till löneskillnaderna skall arbetsgivaren vidta korrigerande åtgärder.

Lagen ger varje finländsk medborgare ett jämstält rättsskydd på arbetsmarknaden. Det gör det även rättsligt omöjligt för en arbetsgivare att göra ett så kallat löneavdrag baserat på könstillhörighet.

 

En löneskillnad kan ha många orsaker. The Economist refererar i en artikel 5.11.2015 till Payscales rapport ”The truth about the gender pay gap” om inkomstskillnader. Då Payscale endast jämförde kön och lön inom samma branch blev resultatet att kvinnor har 25,6% lägre lön än män. Då man däremot undersökte förhållandet mellan kön och lön med kontroller som utbildning, familjeförhållanden, arbetsnivå, arbetstyp, industri och geografi för att nämna några blev löneskillnaden 2,7%.

 

Payscales rapport visar att de fem främsta orsakerna till löneskillnader är arbetstyp, arbetsnivå, familjens roll, undermedvetna vanor och bekvämlighetsfaktorer så som arbetade timmar, utbildning och arbetserfarenhet. Enligt finländska Statistikcentralen var 2300 - 2400 euro den vanligaste månadslönen inom kommunsektorn 2015. Anta att en man inom kommunsektorn tjänar 2400 euro i månaden. Om man tillämpar den okontrollerade 25,6% så tjänar en kvinna 614,4 euro mindre än honom i månaden. I den kontrollerade statistken tjänar en kvinna 64,8 euro mindre. Det här visar hur statistiken förvrängs och används för att måla upp en skräckbild av läget på arbetsmarknaden för kvinnor. Det finns en tydligt skillnad mellan kvinnor och mäns löner, men inte nära på en så stor skillnad som vissa vill påskina och inte till följd av könsdiskriminering.

 

Ovanstående förklaras ofta bort med att kvinnor känner sig tvingade av samhälleliga normer att söka sig till en viss utbildning och välja yrken som ofta är lågbetalda. Kvinnor pressas till att skaffa barn, prioritera familjen med yrkeskarriären som pris då samhället anser att en karriärskvinna är en dålig mamma. En människas individuella val gällande arbete, familj och utbildning påverkas av många olika saker, men i det här kan man se ett mönster som bekräftar att kvinnor och män har olika mål i livet. Ett välbetalt arbete är inte det viktigaste för alla.

 

Nygård avslutar sin artikel med ”.. hylla de feminister som gjort våldtäkt inom äktenskapet förbjuden, som gett kvinnor rösträtt och som ständigt tar diskussionen om mansrollen för att våra barn skall kunna känna sig trygga på stan och i skolan”. Att talar om hur ”mansrollen” är ett hot mot barns trygghet och säkerhet är direkt felaktigt. Att enbart män skulle vara ett hot mot barn är också missriktande då kvinnor och män i lika hög grad gör sig skylldiga till våld mot barn. Det bör även påpekas att våld mot barn utgör majoriteten av de brott som kvinnor gör sig skylldiga till. Våld mot barn och våld i nära relationer beror inte på en hypotetisk mansroll utan har helt andra orsaker. Tredjevågsfeminister talar om hur samhället genomsyras av en patriarkal struktur där män är priviligierade i samhället och kvinnor är förtryckta. Våldtäkt och kvinnoförtryck är en norm bland män. Kvinnor och barn är offer för mäns våld.

 

Då man utmanar denna samhällssyn med att män upplever motgångar som att de oftare är lågutbildade, arbetslösa, marinaliserade och missbrukare får man svaret att det också är en del av partiarkatet. Samma sak gäller då man lyfter fram att kvinnor har fördelar som att få vårdnad om barn, att utbildningarna är mer anpassade för kvinnor och att kvinnor får kortare straff för brott. Man kan alltså vara priviligerad och ha motgångar eller vara förtryckt och ha privilegier. Men hur går det ihop med att samhället har en struktur som endast gynnar män? Svaret blir att man nog vara priviligerad och ha motgångar, men att kvinnor skulle vara oproportioneligt mer drabbade av motgångar och män oproportionerligt priviligerade. Vad är då privilegier och varför skulle män som, enligt patriarkatteorin, är priviligierad skapa ett samhälle där de har motgångar?

Feminister som ställer sig bakom detta menar att den 5% av befolkningen som gör sig skyldig till olika former av förtryck av kvinnor utgör den finländska samhällsnormen. Därmed anser de också att mäns problem inte är en del av jämstäldhetsfrågan. Det är ju en del av patriarkatet. Man noterar inte att både kvinnor och män upplever privilegium och könsdiskriminering i olika livsskänden. Tredjevågsfeminister säger sig vara för jämställdhet och allas lika värde. Man har lagt beslag på kampen för etniska, religiösa och sexuella minoriteters rättigheter. Ett målmedvetet arbetar för ett samhälle där alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Samtidigt pekas män ut som problemet. Individer tillhörande denna grupp skall ta ansvar för vad andra individer inom gruppen gör och acceptera att de är en del av problemet för att på så sätt bättra sig. Med andra ord ett stort hyckleri och ett hån mot de förstavågsfeminister som, tillsammans med andra, faktiskt åstadkommit den hållbara nivå av jämställdhet som finns i Finland idag.

 

Nygård frågar i sin rubrik varför vi alla inte är feminister. Det kan finnas många svar på den frågan. Feminismen är en ideologi. Den ger en tolkningsram för samhället och vad samhällesproblemen bottnar i samt har en lösning på problemen. Det är en tolkning av verkligenheten, inte den objektiv verkligheten och jämställdhetsidealet är endast en liten del av denna tolkningsram. Att vara feminist är mer komplext än argmunetet ”om du är för jämstäldhet så är du feminist”. Alla bekänner sig inte till ideologin som helhet. Feminismen inte är den enda och inte den första ideologi som arbetar för jämställdhet. Socialism och liberalism är två exempel på ideologier som har arbetat för jämstäldhet redan innan feminismen blev en självständig ideologi.

 

Här vill jag även belysa att kvinnor som inte är feminister blir extra ifrågasatta. Lena Gemzöe talar i sin bok ”Feminism” 2015 om hur allt fler unga kvinnor säger att de inte känner igen sig i feminismens samhällssyn. Hon menar att det är paradoxalt att se hur kvinnor tar sin frihet för givet och inte inser att det är, enligt henne, feminismen förtjänst. Även om kvinnor åtnjuter en viss grad av frihet så är den patriarkala strukturen inte mindre viktig att belysa. Gemzöe menar att det är först senare i livet som kvinnor inser sin förtryckta ställning och vänder sig till feminismen. Ett exempel som Gemzöe använder är att då kvinnor kommer tillbaka efter föräldraledigheten märker de att de blivit omplacerade eller avskedade. Detta exempel är missvisande. Föräldraledigheten är en lagstadgad rättighet både i Finland och Sverige som tas ut av barnets vårdnadshavare och fördelas enligt vad de anser bäst. Den är lika lång för alla och gäller även adoption. En arbetsgivare har inte rätt att omplacera eller avskeda en kvinna på grund av att hon varit föräldraledig. Ifall så skulle ske är det ett brott och inte till följd av en samhällelig norm.

 

Gemzöes påståenden och majoriteten av tredjevågsfeminismens representanter gör ideologin en björntjänst. Genom att högljut tala om en patriarkal struktur, våldtäktskultur och mannens skuld som vädertagna sanningar gör just att feminismen uppfattas som manshat och arrogans som Nygård menar feminismen anklagas för. Det gör att vissa tar avstånd från ideologin eftersom man inte vill förknippas med denna bild trots att man kanske är medveten om att detta endast är en riktning inom feminismen.

 

Att vara för jämstäldhet är en normal värdering i Finland. Det är lagstadgat såväl på nationellt som internationell och EU nivå. Att inte bekänna sig som feminist är inte detsamma som att ta avstånd från jämställdhet. Det betyder inte att man bortser från vad vissa feminister åstadkommit för ett jämställdare samhälle och det betyder inte heller att man inte kan sympatisera med vissa feministiska värderingar.

 

Nej, vårt finlänska samhälle är inte 100% jämställt och ja, det finns kulturer och länder där man kan peka ut att samhället förtycker kvinnor medvetet. I Finland upplever både kvinnor och män för- och nackdelar på grund av sitt kön, men inte till följd av en samhällelig norm. Klyftan mellan kvinnor och män kommer att öka om okontrollerad information och myter börjar tas som vedertagna sanningar. Lösningar ska grunda sig på objektiv vetenskap, inte på en tolkning av samhället eller någonting som känns bra.

Sofia Rappe
Publicerad 25.05.2016 kl. 21:21

Inspiration till våld? God smak, hot och yttrandefrihet.

Jag skrev en kort text som berörde god smak, inspiration för våld och hat i relation till yttrandefrihet. Som underlag hade jag Andre Wickströms Tweet om Timo Soinis bönemöte.

Efter att ha läst artikeln i HBL 18.3 ifall Andre Wickströms tweet, om Timo Soinis bönemöte, kan inspirera någon till våldshandlingar mot politiker börjar jag fundera över hur Finland värnar om sin yttrandefrihet. Hannu Takkula menar inte att Wickström är ett hot, men att tweeten kan inspirera till våld. Det framkommer även i en insändare av Rabbe Tiainen i HBL 22.3. Tiainen anser att humor är en viktig samhällsaktör som dock måste hålla sig till god sed. God sed är mycket relativt och yttrandefriheten regleras av lagar.

Det är sant att tweeten kan inspirera till våld, men vad som helst kan inspirera en mentalt instabil människa till våldshandlingar. De två senaste månaderna har HBL gett fritt spelrum för feminister som stämplat män som förtryckare i en påstådd patriarkal samhällsordning med en fiktiv manskultur där våldtäkt anses vara normen. Kan inte det inspirera till våldshandlingar? Även möjliga läsningar ur den väldigt våldsbejakande Bibeln på Soinis bönemöte kan i så fall inspirera en galenpanna.

Tommy Westerlunds menar i sin ledare HBL 21.3 att näthat kan inspirera till våld och utgör ett allt större hot mot politiker. Som exempel lyfts bland annat mordet på Anna Lindh fram. Anna Lindhs mördare Mijailović var redan dömd för våldsbrott då mordet begicks och har numer blivit omhändertagen av rättspsykiatrin då han anses vara en fara för sin omgivning. Mijailović kan ha inspirerats av uttalanden om våld även om han inte visste vem han attackerade. Däremot kan man inte hålla de människor, vars uttalanden Mijailović möjligen läst, ansvariga för hans agerande.

Tiainen och Westerlund anser att Wickström gått över gränsen och bör be om ursäkt. Nej, Wickström har gått över deras individuella gräns för god smak då de tolkat hans tweet som en inspirationskälla till våld. Var är det starka kausala sambandet mellan Wickströms tweet och att en galning begår en våldshandling?

Om en individ konstant ska beakta att hens uttalanden riskerar att inspirera en mentalsjuk till att sätta andras liv i fara kommer snart ingen kunna utnyttja den redan lagligt reglerade yttrandefriheten. En individ är ansvarig för sina egna uttalanden, inte för hur de tolkas av andra.

Sofia
Publicerad 11.04.2016 kl. 00:18